Vår lilla skatt

Mellan vecka 18-20 gör man ju ett rutinultraljud. Jag var ganska nervös innan och funderade över hur man skulle reagera om något inte stod rätt till. Det där med "lätt fylld blåsa" blev sprängfylld blåsa för mig och jag trodde seriöst att jag skulle kissa ner mig innan vi ens hann in i undersökningsrummet. När man väl låg där och fick se en liten människa som rörde sig därinne i magen blev det inte längre den enda jag tänkte på. Förrän barnmorskan förde den där grejen rakt över min blåsa och sa: "Och här har vi din blåsa..." Jag tror hon gjorde det på rent djävulskap eftersom jag innan sagt till att jag var fruktansvärt kissnödig. 
I Göteborg får man inte veta könet på barnet på rutinultraljudet utan man får gå på ett till UL privat om man vill veta. Tanken slog mig när vi tittade på bebisen, att barnmorskan framför mig säkerligen visste om vi ska få en pojke eller flicka. Blev så jäkla nyfiken, men det är bara att hålla sig till tåls några veckor till. Och att läsa all skrock som finns är riktigt roligt, men det återkommer jag till nån annan dag.

Och här är h*n då, vår lilla Hebbis.