Inte alltid som man tänkt sig

Igår tränade Robert på kvällen. Jag såg min kväll framför mig. Natta Thea, dusch, slötitta på något teveprogram samtidigt som jag hade lite att blogga om, gå och lägga mig tidigt och läsa tills R kom hem (jag vaknar ändå när han kommer så det är lika bra att hålla sig vaken). 

Det började bra. Jag matade och nattade Thea. Hon var trött och somnade kl 20. Fick inte ur henne en rap då hon var så trött efter maten. Duschade, gjorde mig i ordning och satte mig i soffan. Hann väl sitta ungefär 15-20 min, då vaknade fisen. Hon pep till lite och jag gick såklart in direkt. Hon tittade på mig en stund och började sedan storgråta. Hon gör så ibland när hon somnat och vaknar första gången. Ibland kan det ta en stund att trösta henne men oftast lugnar hon sig efter en stund. Inte denna gång. Hon var helt hysterisk. Jag har aldrig hört henne skrika/gråta på det viset. Jag tog upp henne, vaggade, försökte få henne att rapa ifall det var det som spökade, la ner henne igen då hon skrek ännu mer i min famn, jag klappade, smekte, sjöng, ja helt enkelt allt jag bara kunde. Hon bara fortsatte skrika. Ett tag trodde jag hon fått nåt anfall av nåt slag då huvudet hela tiden gjorde samma rörelser (hon vred det lite till vänster hela tiden), men insåg sen att hon liksom "fastnat" i sina snyftningar som man kan göra när man är riktigt ledsen. Tillslut försökte jag trösta henne med lite mat, vilket gjorde henne ännu argare och dessutom satte hon i halsen. Då satte jag henne upp i sängen för att göra det lättare för henne att hosta och då kom den. Kaskadspyan. Överallt. Det bara vällde ut. Hon skrek ännu mer efter detta, så jag sprang in i badrummet med henne och fick av henne den blöta pyjamasen. Hon var fortfarande otröstlig så jag virade in henne i ett stort badlakan, la henne tätt intill mig på vår säng och bara klappade, pratade, vyssjade och försökte trösta. Så småningom började hon lugna sig, snyftade bara och man såg att hon var på väg att somna. Tillslut somnade hon där, i badlakanet, bredvid mig, efter att ha gråtit i 1 ½ timme utan avbrott. Hon sov ungefär 20 min, sen vaknade hon av att R kom hem (som jag ringt i panik och skyndat på hem, stackarn). Hon tittade upp på mig, jag var beredd att hon skulle börja skrika igen men då log hon stort och började jollra som vanligt igen. Som natt och dag. Efter en timme somnade hon och sov gott hela natten. Usch, det var bland det värsta jag varit med om. Låt det aldrig hända igen! Stackars, älskade barn!