Matt

1 ½ års åldern har än så länge inte seglat speciellt högt upp på listan över vilken ålder som är roligast. 18 månader kind of sucks! Hon är så trotsig, herregud! I fredags hade vi cykelturen från helvetet som slutade med att jag släpade hem henne och cykeln flera kilometer (hon satt INTE i sin cykelsits utan jag bar henne) så jag trodde mina armar skulle ramla av. Idag skulle vi gå till lekplatsen. Efter en lång stund i gungan ville hon gå ner och vi började gå hemåt. Men så helt plötsligt skulle hon gå tillbaka och gunga mer, men då sa jag nej. Då satte det igång. Hon grina hela vägen hem, jag försökte muta lite med att gunga på en gungbräda vi har på gatan men nej. Sen grät hon ungefär 20 min efter att vi kommit in, då över att hon ville ha nappen vilket både jag och hennes pappa vägrade ge henne (mest pga att hon nöp/rev sin pappa när han inte gav henne nappen direkt utan försökte trösta med en kram). Men just nu vill vi inte ge oss, hon ska inte få sin vilja igenom i allt. Vår BVC-sköterska sa att just denna åldern är jobbig med den starka viljan hos barnet och att man får välja vilka strider man orkar ta, för att ta alla funkar inte. Och det är väl så man får göra. När hon ligger raklång på marken och gapar av ilska och man känner hur det bubblar inom en av frustration får man tänka på den där stunden på dagen då hon spontant ger en en kram eller en puss. Och att det är helt okej att lämna henne till farmor&farfar/mormor&morfar en stund och känna att det är jäkligt skönt.