Tvåårstrotsen?

Min lilla tjej. Hon är himla rolig, gullig, charmig. Men även trotsig, bestämd, sur, arg. Idag gick det hyfsat smärtfritt att klä på ytterkläder och stoppa henne i vagnen efter förskolan (förutom ett litet bryt utanför dörren till förskolan innan hon kommit i vagnen och fått ett smörgåsrån). På bussen började hon knorra. Gav demonstrativt tillbaka smörgåsrånen och krävde (nej, hon frågade inte snällt) festis (en pojke i vagn bredvid henne drack festis) istället. Höll på att klättra ur vagnen när jag förklarade att jag inte hade någon festis utan bara rån.

Hemma fick hon ett glas saft och det slukade hon på två sekunder och skrek sedan: MER SAFT (mej taft). När jag sa nej grät hon stora tårar i säkert 5 minuter. Senare på kvällen ville hon leka med saftflaskan och låtsas att hon hällde upp saft till mig. Men denna lek kunde hon inte leka ordentligt om jag inte tog av korken. Räckte mig flaskan och sa: Thea kan inte, mamma hjälpa. Eftersom att leka med flaskan utan korken på inte är ett alternativ gick hon ut i hallen och la sig där en stund. Samtidigt som hon gjorde det klart å tydligt för oss att vi var hemska föräldrar genom diverse plågsamma läten.
Eller vad sägs om gårdagens middag. Den föll henne inte i smaken och då kastade hon sonika ner skålen på golvet, så den landade uppåner på min tå. I såna situationer får man bita sig i läppen, men samtidigt blir jag så arg när hon beter sig så illa vid matbordet. Just matstunden har vi varit noga med att den ska vara på ett visst sätt. Det självklara, man leker inte med maten och slår inte bort tallriken om man inte skulle gilla maten. Ändå gör hon precis det. Jag vet att det gäller att härda ut och att det är en jobbig fas att gå igenom men jisses alltså... Om någon erfaren och vis förälder läser får ni gärna tipsa mig om typ lugnande tankebanor som gör att man kan behålla förståndet i tuffa stunder :-)