Det finaste jag har

Idag har jag hängt med det finaste som finns, min lilla dotter. Jag har tänkt lite grann på hur vi påverkar våra barn. Läste någonstans att man ofta säger till flickor att de är fina, söta, gulliga medan man till pojkar oftare tar fasta på det häftiga, eller om de kanske har något djur eller liknande på tröjan. Och jag gör precis det hela tiden. Min lilla tjej är det finaste som finns och jag säger till henne flera ggr om dagen att hon är fin. Det hade jag sagt till en pojke också, va fin du är. Ändå skäms jag över det och försöker låta bli att säga det, och koncentrera mig bara för att jag läst nånstans att man inte ska säga så till en flicka. Inser nu när jag skriver om det att jag såklart får säga precis vad jag vill till mitt barn, men visst påverkas de av allt vi säger och gör. Thea älskar klänningar & kjolar t.ex. På förskolan vill hon inte ha det men så fort vi kommer hem vill hon ha på sig en kjol. Hon älskar att snurra runt så kjolen böljar och igår hittade hon ett hårband som hon trädde på sig och ropade högt: Titta mamma, jag är en sessa! Det där med prinsessa kommer från teve, troligtvis från Disney Juniors Sofia den första som hon sett lite grann de senaste. Idag hade hon på sig en volangkjol som hon ivrigt snurrade runt med och sa: Jag är så fin! Just i den stunden hade jag svårt att känna att jag gjort "fel" som kallat henne fin. Även om hon kanske inte vet hela innebörden av ordet fin vet hon ändå att det är något positivt, och att hon säger det om sig själv med ett stort leende på läpparna känns ändå som en vinst på något sätt. Hur mycket vi än försöker göra rätt och riktigt kommer våra små barn bli påverkade av olika saker, och mycket hänger på vad de själva väljer att ta in. Och det är något vi som föräldrar aldrig kan styra. Men det blir nog bra i slutänden ändå.