På riktigt
Idag var det alltså på riktigt. Lilla tjejen skulle vara på förskolan mellan 07.45-15.00. Det känns som hemskt långa dagar, men det är det bästa vi kan åstadkomma. Idag var det jag som skulle lämna och det var inte många barn där när jag kom (då började det dåliga samvetet komma smygande att hon var där för länge...). Thea var glad när vi kom dit men jag märkte ju på henne att hon förstod vad som skulle hände. Väl inne i det rum där man lämnar över och säger hejdå började hon gråta direkt och klamra sig fast vid mina byxor. Jag stannade några minuter, pratade med henne och kramade & pussade sedan hejdå och gick. Så hjärtskärande. Vinkade i fönstret som man alltid gör och sedan var det bara att ta bussen till jobbet, med ont i hjärtat. Vid 10-tiden ringde R för att kolla med dem hur det var och då sa dem att hon hade varit fortsatt arg en stund efter att jag gått (man märker att det är arga tårar) och inte ätit någon frukost men sedan hade det blivit bättre.
När R hämtade henne vid 15 berättade de att hon pratat mycket mer idag, lekt mer och att det helt enkelt varit en bra dag! Så himla skönt, det börjar kännas lättare nu. Glad att slippa lämna imorgon (skönt att vi varierar lämnandet & hämtandet) och kommer skynda skynda skynda för att få träffa henne redan vid 15! Mitt lilla ♥
Gör som pappa gör... :-)
Vad skönt att det går åt rätt håll! vet precis hur ont det gör i "mammahjärtat". Alma har också precis börjat på dagis och det har varit mycket tårar. Imorse hade hon som tur är inte gråtit så det känns lovande. man vill bara springa dit och slita med dem hem och aldrig lämna dem igen, men tyvärr funkar inte världen så. De allra flesta barnen trivs ändå så småningom. Som Almas fröken sa så är det naturligt för dem att sörja.
SvaraRaderaBra jobbat med viktminskningen förresten!
Förlåt för mitt otroligt sena svar! Ja, vilken omställning det är, det här med dagis. Man får bara hoppas att de och vi vänjer oss snabbt vid detta. Va skönt att hon inte gråtit, det är skönt när man känner att det går åt rätt håll. ja, det var klokt sagt. Det är ju faktiskt en liten sorg att bli lämnad för första gången i livet.
RaderaTack, kämpar du på du med?