Förra måndagen hade vi en tid på Östra för att få träffa en läkare som skulle bedöma hur mogen min kropp var för en igångsättning, iochmed att jag då var i v40+0. Jag hade ställt klockan på 06.15 och när klockan ringde låg jag kvar och drog mig några minuter och kände då två kraftiga och onda sammandragningar på kort tid. Gick upp för att duscha av mig och Robert väckte Thea som skulle till förskolan. När jag klätt mig och vi började bli färdiga att åka hade jag börjat inse att det kanske inte var någon idé att lämna henne där och åka till läkartiden utan smartast var nog att ringa farmor så hon fick komma dit direkt istället. På väg till dem blev värkarna bara starkare och starkare och när Robert gick in för att lämna Thea ringde jag förlossningen och sa att vi behövde komma in. Hon hälsade oss välkomna till Östras specialförlossning (där i princip alla tvillingar i Gbg föds) och runt 08.30 var vi där. Möttes av barnmorskan Maria och blev visade till ett väldigt stort rum. De sattes ctg på båda bebisarna och det var lite problem med att hitta Ebbes hjärtljud så jag fick ligga med ctg:t ganska länge innan de var nöjda. Men tillslut var det klart och hon gjorde undersökning för att se hur öppen jag var. Lite förvånat konstaterade hon att jag var öppen 5 cm. Jag skrevs in och fick på mig den snygga rocken :-) Ett ultraljud gjordes för att se hur bebisarna låg, att de fortfarande hade huvudet neråt som de haft på senaste undersökningen för några veckor sen. Det visade sig dock att Ebbe vänt sig och nu låg med rumpan ner istället. Jäkla unge tänkte jag då... Men Joel låg fortfarande rätt och eftersom de är han är avgör det hela så var det inga konstigheter att Ebbe hade rumpan ner. Vi skulle passa på att äta lite tyckte BM och jag fick i mig en hel tugga på en smörgås och drack lite saft. Nånstans här började jag må dåligt. Kände att jag var väldigt nära att svimma, allt blev gult för ögonen på mig. Var helt blöt av svett men hade ingen feber. Fick kalla kompresser på pannan som gjorde det lite lättare men jag var fortfarande rätt väck. Kände att alla mina krafter var helt slut och jag orkade inte ens reagera på de starka värkarna jag hade. Sa till Robert att jag inte ens orkade lyfta fingret. han blev så klart orolig och BM trodde att jag fått ett blodtrycksfall. Hon undersökte mig igen ungefär en timme efter första gången och nu var jag öppen 9 cm. Hade öppnat mig 4 cm på en timme bara. Hon förklarade min orkeslöshet med att kroppen jobbade så hårt att jag inte orkade med riktigt. Jag började dock sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten och tog lustgas.Robert var framför allt min största hjälp "tillbaka". Han pratade med mig, bad mig klämma hans hand under värkarna och sa till mig att andas djupt i masken. Det gjorde mig mer närvarande. Efter en stund säger BM till mig att om jag känner för att krysta så går det bra. Och två krystvärkar senare är Joel ute, kl 12.48. Nu blev det en liten paus i arbete, livmodern vilar sig lite och läkarna gjorde ultraljud och såg att Ebbe lagt sig på tvären. De kunde med yttre vändning få ner huvudet istället och i väntan på att värkarna skulle ta fart igen höll en barnmorska fast honom i rätt läge. Dock kom inte värkarna igång så starkt igen trots stor dos värkdropp. Ebbes huvud var inte tillräckligt långt ner och när de undersökte kände de huvudet men med en navelsträng framför. De kunde inte avgöra om det var Joels eller Ebbes egen. Tillslut började hans hjärtljud att gå ner och då kom sugklockan fram. Tjoff så var han ute också, kl 13.31, de la honom snabbt på mitt bröst och jag såg att han var blå. Sen tog barnpersonalen honom ut ur rummet men jag hann höra ett litet pip ifrån honom innan och kände mig därför ganska lugn. Och snart kom de tillbaka med honom igen, stor & tjock & fin :-) När moderkakan kom ut uppstod en blödning och allt som allt tappade jag 1,5 liter. Vi blev kvar några timmar på förlossningen för observation, med dropp. Det skulle ju även sys och sånt trevligt som jag inte tänker gå närmare inpå...
Jag kan inte fatta att jag faktiskt gjort detta och att det gick så snabbt. Denna förlossningen var mer "traumatisk" och mycket svårare för mig att bearbeta än Theas som gick i ett normalt tempo. Dessutom är det ju ett ganska stort "ståhej" i rummet vid tvillingförlossning. Två läkare, två barnmorskor, massor av undersköterskor och barnpersonal. 13 personer i rummet (inklusive Robert). Jag märkte dock inte av detta utan såg mest läkarna och min barnmorska som stod precis framför mig. Hon var för övrigt fantastisk, "hanterade" mig på helt rätt sätt och jag trivdes verkligen med henne. Det var hon & Robert som fick mig igenom det hela, trots att det kanske inte märktes i mitt tillstånd men så var det absolut! Att läsa igenom journalen var väldigt viktigt för mig, då jag var så väck så var det jättebra att ha den till hjälp när man går igenom det hela igen. Och igen... :-)
Här är jag, kvällen innan de kom. Rejäl kagge det där...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar