Hemma igen

Spelar ingen roll hur skönt man tycker det är att komma bort, alltid är det lika skönt att komma hem igen. Tror faktiskt även killarna tyckte det. De såg liksom nöjda ut när vi steg innanför dörrarna (att de sen 5 minuter senare bröt ihop båda två en stund innan de somnade som två stenar efter lite hjälp på traven är en annan sak...). Thea var oxå glad över att vara hemma, den enda som inte är helt nöjd är Cesar. Han har huserat hos svärföräldrarna och där får han gå fritt på tomten vilket han älskar (de har staket men det kan han såklart lätt hoppa över, men det gör han inte) så han blev lite sur när R hämtade honom imorse :-) 

Idag var det läkarbesök på BVC. Killarna går upp bra. Joel väger nu 4330 gr och är 54 cm (vägde 3204gr & var 50 cm när han föddes) och Ebbe väger 4955 gr och är 56 cm (3940 gr & 53 cm) så det tickar på uppåt :-) 

Mätt & trött lite bebis <3 (Joel) 

Anno 2003

Hittade lite roliga bilder i sommarstugan :-) 

Haha, minns att jag älskade mitt långa hår, men jisses vilket jobb det var. Tog ju en evighet att tvätta och borsta igenom... Hade en period när jag alltid färgade håret rött av någon anledning... Är sugen på att färga håret igen, gärna svart. Gjorde det för några år sen och blev så nöjd! 

När jag nu ska hinna göra det??! Hinner ju knappt duscha som det är just nu, haha! 

Inte så dumt!

Jag har verkligen inte trott att vi skulle komma iväg till sommarstugan i år, men så kände vi att varför inte? Killarna kan ju bytas på, matas & tröstas varsomhelst. Och här finns ju i princip gratis underhållning för Thea bara på tomten. Så vi packade in alla barn och en massa packning och drog iväg. Både packningen & åkningen gick toppen. Mest 4-åringen som var lite otålig och undrade så där klassiskt om vi var framme snart ca 10 ggr/timmen. Men hon var så duktig! Stolt över dem alla 3. Killarna sov nästan hela vägen, men var såååå trötta när vi kom fram och sov nästan hela kvällen & natten (förutom något nattmål). Vi har det gott i alla fall, precis varit i Askersund, ätit lunch & glass. Thea fick åka samma mini-tåg som förra året, snacka om lycklig tjej! Ikväll blir det grill och förhoppningsvis mojitos!! 

Min stora tjej!

Till vår stora lycka vågar Thea äntligen göra lite saker utan mig eller pappa. Vi har försökt få henne att följa med en kompis hem för lekdejt ett tag nu, utan framgång och självklart ska man inte truga & fortsätta tjata när hon inte vill. Men för hennes egen skull har vi fortsatt fråga. Just för att vi inte kan vara så roliga just nu när vi har två små bebisar hemma. För att hon ska få möjlighet att göra roliga grejer är kompisar guld värt. Och för ett tag sedan vände det. Nu vågar hon mer & mer. Hon följde med grannarna till Slottsskogen förra veckan, hon har varit hos en förskolekompis och lekt och just nu är hon hemma hos en annan kompis från föris. Vi gick dit tillsammans då hon var lite osäker. Jag stannade en bra stund och när de var varma i kläderna sa jag att jag var tvungen att gå hem men att hon gärna fick stanna lite, vilket hon gladeligen gjorde. Så härligt! Jag är stolt & glad för hennes skull, det märks att hon växer för varje gång och att hon har så himla roligt. Så oerhört glad att det finns så många som vill hjälpa till och göra roliga saker med vår tjej! 

En rälig groda från igår... :-) 

Skönt att komma ut!

Idag har verkligen varit en toppendag! Myggan smsade igår och frågade om vi ville komma och hälsa på henne idag och det kändes som en perfekt grej att göra. Direkt vi kom dit promenerade vi till Max för att käka lunch. Sen var det häng på altanen som gällde och ett riktigt smörgåsbord av underbar grillmat framåt kvällen. Thea lekte med Isabelle, det var fullt fart precis hela dagen. Mysigt! Grabbarna hängde på, de mest åt & sov och var lite ledsna emellanåt. Imorgon kommer Rs mamma till oss. Vi behöver tvätta både fönster & balkong och det lär inte bli gjort utan lite assistans. Häröigt med så många som ställer upp <3 

Bye bye bikini

Efter att ha burit två fullstora barn i magen är den inte direkt vad den brukade vara. Nu har det ju inte ens gått 3 veckor sen förlossningen så mycket kan ju fortfarande ske men jag hoppas knappast på några mirakel. Att ha bikini igen kan jag inte föreställa mig på ett bra tag tyvärr, om det ens kommer ske någonsin igen. Baddräkt är fint men jag har mest dåliga minnen av det. Idag beställde jag denna från Ellos, får hoppas att den passar och att den hinner komma innan vi åker till mamma & pappas stuga. 

Matvrak

Haha, va ovant det känns att ha två matvrak här hemma :-) Läser igenom mina gamla inlägg i bloggen från när Thea var bebis och jisses vad allt handlade om hennes vikt. Amningen fungerade inte alls bra och även efter att jag gav upp efter 4 veckors försök gick hon ändå inte upp bra. Jag sprang och vägde henne var och varannan dag och blev lika besviken varje gång hon inte gått upp mer än 40-50 gr. Dessa grabbar har ökat stadigt mellan 350-400 gr i veckan sen de kom. De har ätit var tredje timme sen dag 2 ungefär och vi har försökt att dra ut på det till var fjärde istället men det är nästan omöjligt. Dock har det blivit lite längre mellan målen vissa tider på dygnet. De sover massor fortfarande och igår eftermiddag sov de i princip hela eftermiddagen och då gick det 4 timmar emellan. Inatt åt de bara en gång, runt 04 tror jag det var, sen igen kl 08 på morgonen så natten får MVG i betyg! De senaste kvällarna har de varit lite oroliga och haft svårt att komma till ro. Trots att de sovit hela dagen är de slut vid 21-tiden och behöver lite hjälp att somna. På nätterna har det (oftast) funkat bra att bara lägga dem i sängen igen efter matning men just på kvällen har de svårt att somna. Jaja, det skriks inte speciellt mycket i alla fall utan bara lite gny & gnäll när sömnen inte vill infinna sig. Njuter av det så länge det varar :-) Vi har fått dela på dem när de sover för natten. De stör varann med fäktande armar & ben och det är bara när de sover riktigt tungt som de kan sova bredvid varann. Så nu sover en i babynestet i spjälsängen och den andra har vi bäddat gott för på andra halvan av sängen. Funkar bra än så länge! 

Mys med Joel. Goa, nyfikna & storögda barn! Han håller sitt huvud hur bra som helst redan och verkar så himla nyfiken på världen. När jag pratar med honom tittar han storögt och det ser ut som han ler! <3 

Tell it like it is

Jag läste en intervju med Camilla Läckberg en gång. Många som har åsikter om henne men jag erkänner gärna att jag gillar kvinnan. Följer henne på Instagram och får känslan av att hon verkligen är sig själv. Hon är löjligt kär i sin kille och hymlar inte med det t.ex. Oj, nu gled jag in på ett sidospår. I intervjun så berättade hon i alla fall att hon inte tycker att föräldraskapet är speciellt roligt innan barnen blir ungefär 2 år. Och alltså, jag måste faktiskt hålla med. Kanske är 2 år lite att ta i, men den här första tiden som vi befinner oss i nu är verkligen inte min favorit. Än så länge sover & äter killarna jättebra och vi har inga större problem. Ebbe har lite magproblem men det är inget som suger speciellt mycket energi förutom den korta stunden när han ska bajsa och får ont, då är det ju såklart jobbigt. Men resten, att allt bara handlar om mat & sömn. Hur kul är det? Nej, om några månader blir det kul, när man får respons, ett leende eller t.o.m. ett skratt. Just nu - not so fun. Men man ska ju ta sig igenom den här tiden oxå, och får ändå säga att det är skönt att luta sig på tanken att vi inte kommer göra det här igen. Detta är sista bebistiden för oss, och samtidigt som jag tycker det är skönt så gör den tanken även att jag passar på att njuta lite extra av bebisdoft & bebisgos. För visst är det mysigt också, det ska jag inte sticka under stolen med. 

Världens bästa pappa med killarna i Slottsskogen idag. Mina fina killar <3 

Ren magi

Måste bara ägna ett inlägg till att hylla kvinnokroppen. Min kropp! Den är fan helt jävla fantastisk! Den kan skapa en liten människa - den kan skapa 2 till och med. Hur är det ens möjligt? Jag hade över 7 kg bebis i magen och min kropp orkade gå tills graviditeten var helt fullgången. Den orkade sedan föda dessa två barn, det är svårt att greppa. Jag gick upp ca 25-26 kg denna graviditeten och exakt en vecka efter förlossningen ställde jag mig på vågen. Minus 17 kg. Herregud! Imorse vägde jag mig igen för att se om det fortsatt neråt. Och jo det hade det. Ytterligare 4 kg så nu har jag gått ner 21 kg. Jisses! Jag har fortfarande sjukt ont i höfterna och foglossningskänningar kommet jag dras med läääänge, men jag är på väg tillbaka!! Så himla skönt! Vilken befrielse! 

En liten utflykt

Idag var grabbarna på sin första utflykt (lekplatsen häromdagen räknas inte) och den gick till Botaniska trädgården! Ett jättebra utflyktsmål om man vill göra något med minibebisar. Allt är ju såklart ute och även på restaurangen där vi käkade lunch kunde vi sitta ute så man behövde aldrig känna att de blev utsatta för något eller kom i nära kontakt med mycket folk. De spenderade tiden i vagnen. Ibland sovande, ibland vakna. Är helt förundrad över bebisar som kan ligga i vagnen och vara vakna utan att skrika, haha! Det gjorde sällan min tös förrän hon blev några månader. Men dessa pojkar verkar finna sig i det mesta. Utom att vara hungriga. Joel är en liten Skalman, på pricken 3 timmar efter mat knorrar han och kör med händerna i munnen. Blir arg på nappen och drar man ut på det blir han riktigt förbannad. Sen efter lite mat är han cool-lugn igen och återgår till att storögt se sig omkring. Sa till Robert att vi kunnat öva på tvilling-föräldraskapet innan de kom bara genom att ta med oss dubbelvagnen :-) Nädå, vi fick faktiskt mata & byta bajsblöja det första vi gjorde så lite jobb blev det allt! 

Bild från häromdagen vid lekplatsen. Vagnen är såklart stor & otymplig men väldigt lättkörd för att vara en tvillingvagn. Och man drar ju inte alls åt sig blickar när man kommer gående med den... Men roligt att folk vill komma fram och prata och kika lite på pluttarna. Det får man bjuda på. 

Ta farväl...

Att ta farväl är aldrig lätt och detta blev svårare än jag trodde. Igår morse tog vi farväl av vår Zorro. Han var verkligen (på riktgt!) världens snällaste, tjockaste, goaste & mysigaste katt. Tyvärr fick vi stora problem med att han gjorde sina behov utanför lådan, spydde överallt & skrek i högan sky på nätterna. Veterinären kunde inte se något fel med njurar eller så men däremot knä & höfter som han hade väldigt ont i. Så tillslut tog vi detta beslutet. Visst är jag trött på att torka kiss i hallen och att han spydde mitt i vår nybäddade säng. Men fan, det känns så fel att vi ska bestämma om han ska leva eller dö :-( Det känns tomt här hemma och jag har "sett" honom i ögonvrån flera gånger. Hans bror var lite skum igår men jag tror han vänjer sig snabbt. Thea har tagit det hela med ro, hon undrade bara hur Zorro skulle hitta till gamlamormors moln i himlen men annars har hon tagit det bäst av oss alla tror jag... 

Min sista bild på honom, utslagen i den 30-gradiga värmen. 

<3 <3 <3 <3 <3 

När pojkarna kom till oss

Igår blev våra grabbar en vecka och jag tänkte jag skulle skriva ner berättelsen om hur det gick till när de kom till oss medan det är färskt i minnet (inte för att jag egentligen var så närvarande mentalt, men vi återkommer till det).

Förra måndagen hade vi en tid på Östra för att få träffa en läkare som skulle bedöma hur mogen min kropp var för en igångsättning, iochmed att jag då var i v40+0. Jag hade ställt klockan på 06.15 och när klockan ringde låg jag kvar och drog mig några minuter och kände då två kraftiga och onda sammandragningar på kort tid. Gick upp för att duscha av mig och Robert väckte Thea som skulle till förskolan. När jag klätt mig och vi började bli färdiga att åka hade jag börjat inse att det kanske inte var någon idé att lämna henne där och åka till läkartiden utan smartast var nog att ringa farmor så hon fick komma dit direkt istället. På väg till dem blev värkarna bara starkare och starkare och när Robert gick in för att lämna Thea ringde jag förlossningen och sa att vi behövde komma in. Hon hälsade oss välkomna till Östras specialförlossning (där i princip alla tvillingar i Gbg föds) och runt 08.30 var vi där. Möttes av barnmorskan Maria och blev visade till ett väldigt stort rum. De sattes ctg på båda bebisarna och det var lite problem med att hitta Ebbes hjärtljud så jag fick ligga med ctg:t ganska länge innan de var nöjda. Men tillslut var det klart och hon gjorde undersökning för att se hur öppen jag var. Lite förvånat konstaterade hon att jag var öppen 5 cm. Jag skrevs in och fick på mig den snygga rocken :-) Ett ultraljud gjordes för att se hur bebisarna låg, att de fortfarande hade huvudet neråt som de haft på senaste undersökningen för några veckor sen. Det visade sig dock att Ebbe vänt sig och nu låg med rumpan ner istället. Jäkla unge tänkte jag då... Men Joel låg fortfarande rätt och eftersom de är han är avgör det hela så var det inga konstigheter att Ebbe hade rumpan ner. Vi skulle passa på att äta lite tyckte BM och jag fick i mig en hel tugga på en smörgås och drack lite saft. Nånstans här började jag må dåligt. Kände att jag var väldigt nära att svimma, allt blev gult för ögonen på mig. Var helt blöt av svett men hade ingen feber. Fick kalla kompresser på pannan som gjorde det lite lättare men jag var fortfarande rätt väck. Kände att alla mina krafter var helt slut och jag orkade inte ens reagera på de starka värkarna jag hade. Sa till Robert att jag inte ens orkade lyfta fingret. han blev så klart orolig och BM trodde att jag fått ett blodtrycksfall. Hon undersökte mig igen ungefär en timme efter första gången och nu var jag öppen 9 cm. Hade öppnat mig 4 cm på en timme bara. Hon förklarade min orkeslöshet med att kroppen jobbade så hårt att jag inte orkade med riktigt. Jag började dock sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten och tog lustgas.Robert var framför allt min största hjälp "tillbaka". Han pratade med mig, bad mig klämma hans hand under värkarna och sa till mig att andas djupt i masken. Det gjorde mig mer närvarande. Efter en stund säger BM till mig att om jag känner för att krysta så går det bra. Och två krystvärkar senare är Joel ute, kl 12.48. Nu blev det en liten paus i arbete, livmodern vilar sig lite och läkarna gjorde ultraljud och såg att Ebbe lagt sig på tvären. De kunde med yttre vändning få ner huvudet istället och i väntan på att värkarna skulle ta fart igen höll en barnmorska fast honom i rätt läge. Dock kom inte värkarna igång så starkt igen trots stor dos värkdropp. Ebbes huvud var inte tillräckligt långt ner och när de undersökte kände de huvudet men med en navelsträng framför. De kunde inte avgöra om det var Joels eller Ebbes egen. Tillslut började hans hjärtljud att gå ner och då kom sugklockan fram. Tjoff så var han ute också, kl 13.31, de la honom snabbt på mitt bröst och jag såg att han var blå. Sen tog barnpersonalen honom ut ur rummet men jag hann höra ett litet pip ifrån honom innan och kände mig därför ganska lugn. Och snart kom de tillbaka med honom igen, stor & tjock & fin :-) När moderkakan kom ut uppstod en blödning och allt som allt tappade jag 1,5 liter. Vi blev kvar några timmar på förlossningen för observation, med dropp. Det skulle ju även sys och sånt trevligt som jag inte tänker gå närmare inpå...

Jag kan inte fatta att jag faktiskt gjort detta och att det gick så snabbt. Denna förlossningen var mer "traumatisk" och mycket svårare för mig att bearbeta än Theas som gick i ett normalt tempo. Dessutom är det ju ett ganska stort "ståhej" i rummet vid tvillingförlossning. Två läkare, två barnmorskor, massor av undersköterskor och barnpersonal. 13 personer i rummet (inklusive Robert). Jag märkte dock inte av detta utan såg mest läkarna och min barnmorska som stod precis framför mig. Hon var för övrigt fantastisk, "hanterade" mig på helt rätt sätt och jag trivdes verkligen med henne. Det var hon & Robert som fick mig igenom det hela, trots att det kanske inte märktes i mitt tillstånd men så var det absolut! Att läsa igenom journalen var väldigt viktigt för mig, då jag var så väck så var det jättebra att ha den till hjälp när man går igenom det hela igen. Och igen... :-)

Här är jag, kvällen innan de kom. Rejäl kagge det där... 

Livet hemma

Det är skönt att ha kommit hem och att vi börjar få lite rutin på tillvaron. Efter att natten till lördag var ett enda stort kaos med två superledsna bebisar som skrek om vartannat från 02 till 06 var vi rätt slut. Insåg att ingen av dem gjort nummer 2 och att magont troligtvis var boven i dramat. Började droppa i någon droppe matolja i ersättningen (jag ammar inte) och köpte även en annan ersättning som ska vara snällare mot magen (det var den jag ville köpt hem från början men den fanns inte när R handlade så vi fick köpa en annan) och igår kväll gjorde de båda ifrån sig äntligen. Det gjorde att känslan inför natten var betydligt bättre och inatt sov de exemplariskt! Vaknade av sig själva en stund innan matdags och somnade om bredvid varann i babynestet utan att jag & R behövde göra nåt. Och idag känner jag igen våra mysiga killar igen! Så skönt! Just nu sover Ebbe (tvilling 2, den stora till höger :-)) bredvid mig & Thea i soffan och Joel sover i vagnen. På altan. Godingar! 

Mysbild från BB. 

Fem i familjen

Ja, som ni alla nog vet har grabbarna gjort entré i vårt liv och det lär ju aldrig bli sig likt igen. Två fina, gosiga, mysiga grabbar. Spädbarnstiden är väl inte direkt min favorit men får ändå säga att det varit väldigt mycket mer mys & gos än skrik & gråt. Sen är det ju långt ifrån samma sak att bli förälder för andra gången kontra när första barnet kom. Ska försöka uppdatera mer och återkommer självklart med en förlossningsberättelse inom kort. Lite kort info kan jag ju dock bjuda på: 

Tvilling 1 föddes 29/6 kl 12.48. Vägde 3260 gr och var 50 cm lång. Tvilling 2 föddes kl 13.31, vägde 3904 gr & mätte 53 cm. 

Två fullstora bebisar helt enkelt. I samma mage. Nej, det går inte riktigt att ta in... 

På väg hem från BB igår. Godingarna med presenter som storasyster köpt.