Att ge sig själv lite cred.

Att skriva lite mer ingående om livet som trebarnsmamma, som tvillingförälder har funnits på min agenda länge men ett sånt inlägg kräver lite koncentration och lugn & ro. Precis som Theas första år går det precis lika mycket uppochner denna gången. Men med en stor skillnad och det är att man själv vet att det går över eller i alla fall blir bättre. Erfarenheten man har med sig från första barnet ger en enormt mycket och bland det viktigaste (men också ibland svåraste) är att det sista man ska göra är att diskutera saker mitt i natten. Det gjorde vi ofta fel med Thea men tycker det gått mycket bättre denna gången trots att vi nu har två bebisar. Kanske är det just därför det inte diskuteras så mycket? När Thea var liten tog jag ofta på mig natten för att R skulle upp till jobbet. Nu har vi fått hjälpas åt varje natt och det hänger kvar än. Vi har utarbetat ett sätt som funkar och man får hålla tummarna att konceptet håller ett tag till. Sen är det så att dessa grabbar hittills (peppar peppar och allt det där) sovit bättre både dag & natt än vad deras storasyster gjorde. När hon hade sina dåliga perioder varade de oftast längre och mest strulig var hon med läggningarna. Självklart kommer killarna in i olika faser och vi har just tagit oss igenom en jobbig fas med hackig och avbruten sömn men vi hanterar det bättre och de verkar inte bli riktigt lika påverkade som Thea blev. Dessutom ger vi oss själva den cred vi förtjänar. Vi är faktiskt jävligt bra. Både en & en och som ett team. Att vårt hem ändå oftast ser representabelt ut trots att vi har ungefär 500 andra saker att göra som går före städning. Att barnen och vi själva har rena kläder varje trots att en familj på 5 personer genererar sjuka mängder tvätt så händer det i princip aldrig att man helt plötsligt inte hittar något rent att ta på dem. Att middagen står på bordet runt 17 varje dag. Att sängarna är bäddade och toaletterna är städade. Jag tror det krävs ett visst virke att vara tvillingförälder. Menar absolut inte att vi skulle vara bättre än andra föräldrar men jag tror att vem som än blir tvillingförälder så krävs det att man lägger i nästa växel och håller den kvar där ett ganska bra tag. Jag har varit tvivlande sen tvillingbeskedet, skulle jag verkligen vara en av dem som klarar detta? I början slog jag fast att detta kommer jag aldrig klara. Men det gör man. Och man måste klappa sig själv på axeln ibland och säga att fy fan va jag är bra! Den senaste tiden har varit ganska ansträngande, både med dålig sömn men också fysiskt jobbig. Det ÄR jobbigt att göra allt två ggr. Min kropp är trött vid dagens slut och att jag dessutom begränsar kaloriintaget gör mig tröttare vissa dagar. Jag har inte varit den roligaste mamman det senaste, framför allt inte mot min trotsiga 5-åring. Då är det ännu lättare att klanka ner och vara hård mot sig själv. Men när jag stannar upp och inser vilken bedrift jag och min man gör varje dag är jag ändå stolt. Både över de dagar som avslutas med ett leende och de som domineras av tårar.