Till saken hör att Thea under hösten gått på dans varje söndag. De har övat på ett hemligt nummer som de ska visa upp i en dansföreställning. Som är idag. Och eftersom hon fortfarande igår var matt och trött av sjukdomen fick vi ju ta beslutet att hon inte kan vara med. Det gör så fruktansvärt jävla ont i hela mig, när man måste berätta för henne att hon inte kan vara med och visa upp det hon övat för under hela våren. När hon igår kväll frågade om hon i alla fall kan få visa dansen för oss här hemma, eftersom hon övat så mycket. Jag vill skrika, slåss, sparkas och gråta samtidigt, men det blir mest gråt. Det här var liksom droppen, jag pallar inte mer nu. Har tagit hand om sjuka barn i över en vecka och blir sen sjuk själv. Vi är så slitna och trötta att mina föräldrar kommit hit från Örebro för att hjälpa oss igenom detta. Jag ser fortfarande inte slutet på detta och just nu känns det faktiskt som det aldrig kommer bli bättre. Jag har faktiskt börjat tro att jag aldrig kommer bli glad igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar