Att våga

Det är inte bara vår lilla tjej som växer och lär sig saker. Även vi som föräldrar växer in i rollen mer och mer för varje dag. Nu har man varit mamma i 9½ veckor och man har inte bara lärt känna den lilla utan även sig själv. Jag har lärt mig att det är dagsform på mitt tålamod. Innan Thea kom hade jag ungefär noll i tålamod. Nu vet jag att vissa dagar tar mitt tålamod aldrig slut, hon kan vara jätteledsen och gnällig mest hela dan och jag bara vaggar och tröstar utan problem. Andra dagar känner jag tålamodet tryta snabbt. Nu vågar jag mer. I början vågade jag knappt gå på promenad med henne själv. Var hela tiden rädd att hon skulle bli så otröstligt ledsen att jag fick panik och bara ville åka hem. Nu åker vi buss och tvekar inte inför saker jag vill göra för att hon är med. Självklart har det att göra med att hon blivit så mycket gladare och har lite fler veckor på nacken, men det handlar nog en del om ens eget självförtroende också. Nu kan jag fler knep för att trösta, jag hör ofta skillnad på vad för slags gråt/skrik/gnäll det är. Man börjar landa och bli trygg i mammarollen helt enkelt och det känns fantastiskt. Läste en blogg där mamman beskrev kärleken till sitt barn som berusande, och jag kan inte annat än att hålla med. Man känner sig hög på kärleken till henne ibland och det är en otrolig känsla. Och nu längtar jag verkligen till augusti/september (jag tror h*n kommer i augusti) och att Theas blivande bästis ska komma till världen, så jag och min bästis kan diskutera alla de här roliga föräldragrejorna och gå barnvagnspromenader i backarna hos oss.