Nina och Robert
bröllop
fredag 8 april 2011
Hur kunde jag?
Måste varit helt i förlossningsdimma när jag skrev ner min förlossningsberättelse häromdagen. Nämnde inte min underbara man en enda gång. Han var ju min klippa, det var knappt att han fick gå på toa utan att jag fick panik om det kom en värk. Han höll mina händer, andades med mig, fick mig att andas rätt när jag hyperventilerade och var rädd. Han pushade mig, gav mig energi när jag behövde det som mest och fick mig att hitta de där sista krafterna. Hade aldrig gått utan honom så jag förstår inte hur jag kunde glömma detta i mitt inlägg?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Typiskt dig!Självklart vet vi alla att Robert stöttade dig till 150 %! Men man blir inte sig själv förrän flera dygn efteråt!Din stackars far fick skäll för att han ville gå ut och röka när allt var klart! Du minns väl vilket argument jag hade? Och han ställde upp hur mycket som helst båda gångerna!Du kan vara lugn, även i det är du helt normal! Puss!
SvaraRaderaSkämdes verkligen när jag läste igenom det hela och insåg att jag inte nämnt honom. Men han vet ju och det är ju huvudsaken! Allt bra hemma? Hälsa pappa! Puss
SvaraRadera