En slags sorg

Innan jag skriver vidare vill jag bara säga att jag vet att de finns dem därute som inte kan få barn, fast de inget hellre vill, och jag menar absolut inte att vara respektlös mot dem och jag hoppas verkligen inte inlägget tolkas så. Försöker mest skriva ner mina tankar om hur vardagen är just nu. 

Läste häromdagen ett inlägg hos Jennie Hammar där hon skrev om hur mycket hon njöt av tiden med sin lilla Tage som redan hunnit bli 3 månader. Ett fint, kärleksfullt inlägg som fick mig att tänka. 

Mina killar är snart 6 månader. Tiden har sprungit iväg och jag kan säga att den gått dubbelt så snabbt som med en bebis (jag kan ju jämföra). Eftersom det är dubbelt av allt verkar det även som tiden går dubbelt så snabbt. Jennie skriver om stressen att bebistiden är så kort och det är där jag börjar känna mig lite sorgsen. Det är jättesvårt att förklara känslan för någon som inte har tvillingar. För att vardagen ska fungera hyfsat måste vi försöka synka killarna, framför allt med sömnen. Maten är just nu mindre viktig att ha synkat. Det gör ju att de oftast är vakna samtidigt vilket leder till ungefär noll tid över för dem en & en. Ibland när den ena vaknar tidigare än den andra försöker jag ta till vara på den stunden och lägga extra fokus på den som vaknat. Men det är så få korta stunder så ibland känns det som hela deras bebistid liksom bara flyger förbi utan att jag ens hinner sniffa på deras mjuka små huvuden. En gång skrev en person i tvillinggruppen jag är med i på Facebook något som beskrev min känsla ganska bra. Jag skulle aldrig vilja eller kunna välja bort en av dem, men ibland önskar jag att de kommit till oss en i taget. Så himla sant. Men sen vet jag ju att hade vi bara fått en bebis denna gången hade vi aldrig skaffat en till, så vi hade aldrig haft dessa två fina pojkar om de inte kommit samtidigt. Känslan av att inte räcka till är dock nästa oövervinnelig ibland och det är så utmattande. Jag längtar tills de är större, tills vi liksom kan strukturera & rodda vardagen på ett smidigare sätt. Samtidigt betyder ju det att när vi kommit dit så är min sista bebistid förbi och har jag då hunnit njuta ordentligt av bebis-Joel & bebis-Ebbe? Jag är inget fan av bebistiden, i alla fall inte de första 3 månaderna, men minns att jag tyckte mycket mer om tiden mellan ca 6 mån till året ungefär. Den tid som stundar nu och som när som helst är förbi. Kommer jag hinna mysa & gosa med killarna tillräckligt? Tvivlar på det... Det är också väldigt ensamt att vara tvillingmamma. Har många vänner hemma med bebisar samtidigt och alla tänkbara att prata med om bebisbajs & sömnbrist, men ingen har ju två bebisar. Det är bara jag som har. Och det känns ensamt. Har sagt till min sköterska på BVC att jag gärna kommer i kontakt med andra tvillingföräldrar i närområdet och hon skulle slänga ut några krokar så jag hoppas det händer något där. Försökte leta i en Gbg-tvillinggrupp på Facebook men inget napp. De som stämmer träff där träffas på Frölunda Torg och det är för långt för mig att åka utan bil. Så får hålla tummarna, men inser att det nog inte finns så många i närheten med twins under 1 år...