Djur och barn

Blir så sorgsen när jag läser sånt här. En av de saker jag tänkte mest på när jag väntade Thea var hur det skulle gå med katterna. Jag är rätt orolig av mig och tänker ofta på hur saker och ting kan gå snett. Målade upp bilden att katterna skulle bli knäppa av bebisen och att bebisen skulle vara tokallergisk (det vet vi ju inte än i och för sig). Det är klart att de inte skuttade fram när vi kom hem med henne, men de har tagit himla mycket bättre än jag trodde. Zorro har inte brytt sig så mycket. Han är nog mest ledsen över att han inte får sova i hennes spjälsäng, det ser ju så mysigt ut med täcken, kuddar och massor av mjukisdjur. Cesar är "min" katt, han är inte så förtjust i Robert utan tyr sig mest till mig och jag förstod att han skulle bli svårast att vänja. Och lite knepig har han varit. Vägrat sitta i mitt knä (som han annars älskar), velat kela men gått iväg när han känt hennes doft på mina händer m.m. Han älskar att sova uppe på en av våra bokhyllor och Robert var smart nog att lägga en filt där till honom, så han har sin tillflyktsplats när han behöver. Där sover han alltid på dagarna om han inte är ute på balkongen. För ca 2 veckor sedan vände det plötsligt. Han hoppade upp i mitt knä, ville kela och mysa. Sen dess tycker jag han är sig själv igen. När Roberts kollega var här med sin tvååring var Zorro jättebra också. Robin klappade mothårs och kanske lite väl hårt på huvudet men Zorro bara tittade på honom och gick iväg när han fått nog. Så duktig!