Det här med ledighet

Då var det dags att börja ta det lugnt då. Idag var alltså sista arbetsdagen och det känns vemodigt. En av mina närmsta kolleger slutar hos oss i juni och flyttar till Malmö så det känns extra trist. Vi får se till att hålla kontakten ändå, T!

Då ska man vara hemma till maj 2012. Galet! Tanken var att jag skulle börja jobba i april men så passade det bättre för Robert att gå hem i maj och då ändrade vi lite på planerna. Det jag gillade med vårt upplägg av ledigheten var att vi var helt överens utan att egentligen prata med varandra om det. Jag ville gärna vara hemma dryga året och Robert ville ha ca 5-6 månader. Jag har aldrig reflekterat över vem som ska vara hemma längst eller så, utan bara tänkt att det är en självklarhet att båda är det. För barnets skull är det ju bäst att få tid med båda föräldrarna. Båda parterna ska ju vara med på planerna och det ska kännas bra för båda. Jag har hört att den första tiden hemma inte är så "rolig", man är bara en matmaskin och jag känner själv att jag vill ha tid även när barnet är lite större då det verkar vara en helt annan upplevelse. Därför blir jag hemma lite längre än Robert. Sen är ju inte detta skrivet i sten. Skulle jag känna att nej, detta funkar inte så vet jag att då löser vi det med eftersom min blivande man är världens bästa.

Själv började jag på dagis när jag var 9 månader. Kan ni tänka er? Har en bild från dagis där lilla bebis-Nina sitter och skriker alldels rödgråten i famnen på en barnskötare. Mamma var hemma 6 månader, sen tog pappa över. Han fick jobb efter 3 månader som han inte kunde säga nej till och då blev det dagis för mig. Så kan det gå, men det blev ju folk av mig ändå :-)