Det ständigt dåliga samvetet...

Varje dag brottas jag med dåligt samvete.  En sak som hör till när man är förälder. Men just nu är det så himla påtagligt eftersom jag inte orkar nånting. Det här är det jobbigaste jag gått igenom och det går liksom inte att förklara. Frustrationen över att energin räcker till strax efter frukost, viljan finns ju men det går bara inte, allt jag tänker att jag vill göra men jag vet att jag inte kommer kunna, tålamodet som inte längre räcker till pga ständig smärta & att jag aldrig är bekväm. Det finns inte en enda ställning att sitta, stå eller ligga i som gör att min rygg slappnar av, utan det känns i princip konstant som att jag ska gå sönder. Min älskade dotter har en väldigt stor förståelse för att jag inte kan eller orkar som vanligt just nu, men det hjälper inte samvetet. Igår eftermiddag ville hon så gärna gå till den lite större lekplatsen som ligger ganska nära, men det var bara att glömma. Ska jag göra nåt lite mer aktivt måste jag göra det på förmiddagen för att orka. Men idag gick vi dit tidigt och efter en stund själva dök två förskolekompisar upp, och även Valter & hans pappa. Hon var överlycklig över kompislek och det värmde mitt hjärta. Köksrenoveringen gör ju att jag inte får nån paus heller utan kör hela dagarna igenom nonstop. Flera av kompisarnas föräldrar har försökt föreslå för henne att hon ska komma med hem till dem en stund efter förskolan nångång för att leka (så jag får vila) men hon vägrar. Det finns inte på kartan trots att hon känner alla så väl. Trist för både henne & mig... Men jag är så tacksam att det är så många som försöker hjälpa till, och vill ge oss en hjälpande hand <3 

Hade ingen bra bild så det fick bli på mina tulpaner istället. Lovely!!!